Stormbringaren – del 1

Utdrag från novellen

Fukten hängde i luften. Mörka moln låg tätt över hustaken. Svarta fåglar svepte förbi med höga pip och landade på den än så länge tomma galgen på torgets mitt. Det var färre än vanligt som samlats för att se spektaklet.

Matteus doppade pennan i bläckflaskan och noterade antalet på pappret. 20 personer. Han hoppades att de skulle slippa regnet. Mest för papprets skull. Det borde inte krävas mer än ett ark för en sådan liten tillställning, men han hade inte råd att slösa.

Skägget kliade och han kunde känna hur svetten började rinna längs ryggen. Ju snabbare det var över desto bättre. Desto snabbare skulle han kunna återvända till värdshuset. Det skulle ha suttit fint med ett stop. Eller fyra.

”Gör plats!” Folksamlingen delade sig för kärran med buren. Matteus puttade ifrån väggen med en suck och gick närmare. Kärran stannade med ett skrammel och två vakter öppnade buren och drog ut den kedjade kvinnan. Han skrev snabbt ned några utmärkande drag: mörkt hår, insjunkna kinder, ärr över munnen. 

Den lilla folksamlingen gick närmare galgen. Vakterna ställde kvinnan över falluckan och lade snaran runt hennes hals. Hon var tyst och stirrade rakt fram. Inte en tår, inte någon bön, inte ens något trots, bara stilla tystnad.

Matteus fortsatte skriva medan anklagelserna lästes upp: ”För stöld av Hertigens egendom, våld mot Hertigens tjänstefolk och för spridning av illvilliga rykten gentemot Hertigen och Hertiginnan döms härmed denna kvinna till döden genom hängning!”

Burop steg från folksamlingen. Några klappade händerna. En äldre man lyfte upp ett barn på sina axlar och pekade uppfordrande mot galgen där bödeln gjorde sig redo vid spaken.

Bödeln var ung, knappt mer än en rackarunge. Det var underligt. Hade kvinnan förargat etablissemanget tillräckligt för att de skulle undanhålla en mer erfaren skarprättare? Å andra sidan skulle hon hängas; det fanns inte många sätt att göra fel när det gällde att dra i en spak för att öppna en lucka. Matteus kisade mot snaran. Han hoppades att nacken skulle brytas. Han var inte nödvändigtvis emot dödsstraffet, gudarna visste att det fanns folk som förtjänade att dö, men han fann onödigt lidande osmakligt. Dessutom hade vinden tilltagit och det verkade mer och mer troligt att det skulle regna. Han ville helst komma iväg innan det började.

Någon i folksamlingen ropade ut en vulgär förolämpning. Kvinnan verkade inte reagera utan stirrade fortfarande bara tomt framför sig. Matteus gjorde en anteckning om det. Han sträckte på sig men kunde trots folksamlingens ringa storlek inte dra några slutsatser om vem det var som ropat. Vissa såg lika dystra ut som han kände sig men han såg också ett antal förväntansfulla ansikten. Han rynkade pannan. Med åren fann han det mer och mer oroande att se folk samlas för att glädjas åt andras olycka, hur välförtjänt den än må vara. Samma röst höjdes igen, den här gången för att ropa något om att skynda på. Matteus skrev ner det också.

Uppe på plattformen verkade bödeln tveka. Han var verkligen på tok för ung för att vara där uppe själv. Det var skamligt. Ett missnöjt mummel började spridas bland de församlade. Matteus noterade att en av vakterna såg nervös ut medan den andre mest verkade uttråkad. Den dödsdömda kvinnan vred sakta på huvudet och sade något till bödeln. Vinden förde med sig hennes ord ut över folksamlingen: 

”Var inte rädd.” 

Matteus tappade fjäderpennan. Bläck stänkte när den slog i pappret. Han svor. Det var det arket förstört. Vad var det hon hade dömts för igen? Han tittade ner på pappret där spillt bläck spred sig över de noggrant utvalda och prydligt nedtecknade orden: ’..stölden av Hertigens egendom, våld mot Hertigens tjänstefolk och för spridning av illvilliga rykten…’ 

Kunde det betyda..? Men nej, säkerligen inte. Och ändå hoppade hans förrädiska hjärta över ett slag. 

Han hade ignorerat flera tecken under morgonen. Sådant som hade fått hans hjärta att rusa för ett årtionde sedan hade passerat utan så mycket som ett höjt ögonbryn. Tiden hade gjort honom avtrubbad, realistisk. Han hade lärt sig att inte hoppas för mycket. Ibland – för det mesta hade det visat sig – var saker varken mer eller mindre än de verkade vara. Och ändå. 

Det är ingenting, försökte han övertala sig själv, ingenting mer än önskedrömmar. Sitt still, var tyst, låt det ske. Du kommer ändå bara bli besviken. 

”Vänta!” ropade Matteus. 

Flera ansikten vändes mot honom. Bödeln såg om möjligt ännu mer skärrad ut. Den uttråkade vakten la armarna i kors, den nervösa sträckte sig efter sitt vapen. Till och med den dödsdömda kvinnan lyfte huvudet och fixerade Matteus med blicken. Förbannat också. Vad var en trovärdig ursäkt? 

”Jag kan knappt se något härifrån”, sade han hest. Harklade sig, höjde rösten. ”Du där, hjälp mig närmare så jag kan färdigställa min rapport.”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *