Stormbringaren – del 2

Den nervösa vakten tittade mot den med korsade armar. Handen som sträckt sig efter vapnet hade kommit av sig. Bödeln backade från spaken och stirrade mellan Matteus och vakterna.

“Du skulle kommit tidigare, gamling. Tyst med dig nu så vi kan få det här överstökat!” Vakten med de korsade armarna nickade mot bödeln som hastigt återvände till spaken och sträckte sig efter den med darrande händer.

“Vet du inte vem du talar till, pojk? Jag är här i Konungens tjänst! Gör plats eller så ska jag se till att det blir du som hänger i galgen!” Matteus lät barskare än vad han kände sig. Han hoppades att det skulle räcka. Han var osäker på om han faktiskt hade med sig medaljongen. Han hade inte behövt visa den på väldigt länge, men den borde ligga längst ner i väskan. Hoppades han.

“Håll käften, gubbe! Vi har inte tid för dina galenskaper. Tala en gång till och det blir du som hänger i galgen!” Vakten hade okorsat armarna och tagit några steg mot honom. Folksamlingen delade sig snabbt, aktade sig för den kommande bataljen.

Matteus suckade, sträckte sig ner i väskan och försökte hålla minen hård och stolt medan handen sökte febrilt efter den runda metallbiten. Hjärtat slog hårt i bröstet. En gång. Två gånger. Tre. Där! Tacka gudarna.

Matteus drog upp medaljongen och höll den framför sig. Ett sus gick genom folksamlingen när det rytande lejonhuvudet svingade fram och tillbaka. Den nervösa vakten böjde genast på nacken. Den andre spärrade upp ögonen, men återfick snabbt fattningen och fick samma bistra min som tidigare.

“Så-så vadå? Vem som helst kan ha en sådan där!” Vakten gick närmare. “Du kan ha stulit den!”

Matteus tittade upp mot kvinnan. Hon stirrade på honom, för första gången med en känsla i det bleka ansiktet. Förvåning och illa dold ilska. Han kunde inte klandra henne. “Mitt namn är Matteus från Terdandi, general i Konungens armé. Jag beordrar dig att ge mig plats.”

Vakterna och bödeln bytte snabba blickar. Den nervöse föll på knä, bödeln gjorde honnör och den andre vakten böjde på nacken. “Ursäkta mig, general. Jag… jag visste inte. Förlåt mig.”

“Ingen fara, pojk.” Matteus gick förbi honom och ställde sig nära galgens kant. Kvinnan stirrade fortfarande på honom. Och nu, din galning? Vad sker nu?

“General Matteus? Du menar gamle dårfinken Matteus?” Det var samma röst som ropat ut glåpord tidigare. Den tillhörde en äldre man, äldre än Matteus. “Blev inte du degraderad? Efter ditt stora misslyckande i Stackby?”

Matteus höll blicken nere. “Tyst med dig, gamle man, innan det här blir otrevligt.”

Mannen gick närmare. “Det är du! Har du inte gett upp än?”

Matteus sneglade mot vakterna som stod tätt ihop och viskade till varandra. Han kunde se deras händer sträcka sig efter vapnen, deras blickar fästa på honom. Bredvid honom började mannen skratta och slog honom hårt i ryggen. Fler i folksamlingen föll in i skrattet och han hörde igenkännande viskningar av sitt namn.

“Nå, berätta då! Du som brukade vara så talför! Hur går det med profetian, va? Har du hittat vår fräls-” Matteus tog tag i mannen, svängde runt och knuffade in honom i vakterna som skyndade fram mot dem. De föll alla bakåt och Matteus klättrade upp på galgen, rusade fram mot kvinnan och tog tag i snaran.

“Stopp-sto-stopp där!” Bödeln gick mot honom.

“Jag vill inte göra dig illa.” Matteus spände blicken i den unge mannen som genast backade undan. “Tack.”

Matteus lyfte av snaran, fattade tag i kvinnans arm och drog med sig henne ned från galgens baksida samtidigt som vakterna lyckades ta sig upp på plattformen, påhejade av folksamlingen. Matteus kunde höra hur de skramlade bakom dem men han vände inte på huvudet för att se efter. Istället skyndade han framåt, in mellan husen och tog snabbt flera svängar på raken.

“Vad håller du på med?” väste kvinnan plötsligt.

“Räddar ditt skinn.” Matteus tog ännu en skarp sväng och ljuden från torget blev svagare.

“Jag behövde inte bli räddad! Särskilt inte av dig!”

“Tro mig, det här var inte vad jag hade planerat för dagen.” Matteus drog in kvinnan i en gränd och sjönk ned bakom en tunna.

“Släpp mig, din töl-” Matteus lade sin stora hand över hennes mun och sneglade bort mot gatan utanför. Vakterna sprang förbi, tätt följda av några bybor som ropade ut olika platser där rymlingarna kunde ha gömt sig.

När det blivit tyst tog Matteus bort sin hand. “Har du en trygg plats som de där idioterna inte känner till?”

Kvinnan rynkade pannan, hennes ögon mörka åskmoln. Men tillslut nickade hon. “Följ mig.”

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *