Stormbringaren – del 3

Utdrag ur novellen.

Det här var just snyggt, tänkte Matteus medan han följde efter kvinnan genom trånga, vindlande och illaluktande gränder. Bra gjort. Riktigt väl genomtänkt. Om han hade fel den här gången skulle det vara slutet på hans karriär. Inte för att den direkt hade blomstrat de senaste åren men han hade i alla fall haft tak över huvudet och kunnat ge intrycket av att ha inflytande vid hovet; och om han misstänkte att kungen inte längre läste hans rapporter så var det hans ensak. 

Kvinnan rörde sig kvickt genom de labyrintliknande gränderna. Hon stal ogenerat kläder från en tvättlina och drog på sig dem med en skarp blick mot Matteus som om hon utmanade honom att säga något. Det var tydligt vad hon tyckte om honom. Han kunde förstå hennes illvilja – inställningen till kungahuset var inte nödvändigtvis den bästa bland de lägre samhällsklasserna nu för tiden – men han tyckte faktiskt att han förtjänade en viss tacksamhet ändå. Han hade trots allt räddat henne från döden. En potentiellt långsam och plågsam död dessutom. Han insåg att han hade uttryckt sina tankat högt när kvinnan stelnade till och gav honom en blick som om hon var mer än villig att lägga till mord på sin lista av illdåd.

”Tacksam!” spottade hon ur sig med både hat och förvåning medan hon rättade till en stulen tröja med lite väl hårda ryck i det slitna tyget. ”Du har inte gjort ett skit som förtjänar tacksamhet!” 

Hon satte av igen, nu med en fart som gjorde det tydligt att hon hade rört sig långsamt tidigare. 

”Vänta!” ropade Matteus. Det kom ut brutet och desperat med den plötsliga insikten att han behövde henne för att ta sig ur det här. Om hon var fel person skulle det vara illa nog, men om hon var rätt person och han tappade bort henne… Han ville inte tänka på vad reaktionen skulle vara om han dök upp vid hovet med informationen att han varit så här nära och ändå misslyckats. 

”Du är fortfarande vid liv”, ropade han när det inte verkade som att hon skulle stanna, ”det måste väl ändå vara värt någonting?” 

Han skyndade efter så fort benen bar, klättrande över bråte och trängde sig fram när hon svängde in mellan två byggnader som lutade illavarslande mycket mot varandra. Han var för gammal för sånt här. 

”Du skulle inte ha lagt dig i”, sade kvinnan bittert och utan att sakta av, ”du har bara gjort allt värre. Jag var beredd att dö, men hade föredragit att göra det snabbt och med värdighet.”

Snabbt? Värdighet? Hur desillusionerad behövde man vara för att se hängning som något snabbt och värdigt? Matteus öppnade munnen för att fråga men snubblade till och insåg att han var bättre betjänt av att koncentrera sig på vart han satte fötterna. Andas, påminde han sig själv. Stanken av fiskrens och piss stack i näsborrarna. Han hade i alla fall fått kvinnan att börja prata, även om hon inte direkt pratade med honom. Hon hade faktiskt sett hängning som någon sorts barmhärtighet, insåg han; när hon ledde dem vidare var det under en bitter monolog om alla sätt som var värre att dö på. 

“…Om du har tur så är du död innan kråkorna börjar äta på dig”, avslutade hon – Matteus hade missat en bit, för koncentrerad på att inte trampa i något alltför obeskrivlig – och hon verkade knappt andas innan hon fortsatte. “För att inte tala om att bli bränd på bål. Visste du att det ses som en avrättningsmetod mer passande för oss lågfödda? Som att det är okej att bränna oss till aska bara för att vi inte har några storslagna familjekryptor att vila i eller påkostade gravmonument för våra ättlingar att besöka. Som att vi är smuts som behöver brännas bort, tillintetgöras av eld och…” 

Det var nästan som att hon försökte chocka honom med sina beskrivningar. Omöjligt, tänkte han och samma bitterhet han hörde i hennes röst fanns också i hans sinne. Han hade sett för mycket. Snälla, var den rätte. Hur mycket längre kunde han stå ut om han hade fel den här gången också? När var det dags att ge upp? För länge sedan, var svaret. 

“…får tag på idioten som kom på det så ska jag sätta eld på hans privata delar, så får vi se vem som är utan ättlingar sen…”

Matteus tyckte sig plötsligt höra något skarpt i hennes röst, en bräcklighet som inte hade varit där förut. Var hon hysterisk? Det skulle vara förståeligt. Han hade sett folk ha betydligt värre reaktioner på att komma så nära döden men han hade sannerligen aldrig föreställt sig att personen han letat efter i över halva sitt liv skulle vara hysterisk. Det kändes mer och mer som att han hade gjort ett fruktansvärt misstag. 

“… bödeln en påse krut men det känns inte som något man ska räkna med. Ser jag ut som någon som har den sortens vänner? Dessutom skulle ingen med sina sinnen i behåll ge Karl något explosivt. Det skulle sluta med att de plockade upp folks kroppsdelar med pincett istället för en trevlig lite avrättning-”

Matteus hade sett tillräckligt med avrättningar för att veta att de aldrig var trevliga. 

“Karl?” frågade han, mest för att stoppa den strida strömmen av ohyggligheter och nonsens. Till hans förvåning fungerade det. Kvinnan stannade äntligen upp och vände sig emot honom. 

“Bödeln. Du såg honom nyss”, sade hon. Hon lät arg. Bräckligheten var borta, om den någonsin hade varit där överhuvudtaget. Matteus torkade svetten från pannan och försökte hämta andan utan att låta henne se hur andfådd han egentligen var. 

“Han såg lite väl ung ut för-”

“De dödade den förra. Du borde ha sett henne också, de hängde upp henne på muren vid stadsporten. Delarna som var kvar i alla fall.” 

Matteus rös. Den unga bödeln hade antagligen behövt avrätta sin föregångare. 

“Varför?”

“Hon vägrade döda fler oskyldiga.”

”Det låter nobelt.” 

Kvinnan gav Matteus en lång blick. Han fick känslan av att han missat något. 

”Det var själviskt”, sade hon sammanbitet. ”Hertigen skickar oss i döden bara för att vi försöker överleva, det minsta Jennike kunde ha gjort var att bita ihop och ge oss en värdig död.”

Om Matteus hjärta inte redan höll på att springa iväg av ansträngning så trodde han att det skulle ha rusat av ren förskräckelse. Vad pratade hon om? Vad försiggick i det här hertigdömet? Det är en del av profetian, tänkte han för sig själv. Varför skulle en frälsare vara beredd att möta döden och ha kämparglöd om det inte fanns något att dö eller kämpa för?

”Jag kan ta oss härifrån”, sade han. Det lät osäkert till och med i hans egna öron. Handen drog sig till medaljongen. Kall metall mötte hans fingrar. Den brukade få honom att känna sig säker, kraftfull, rättfärdig. Men inte idag. Hur sjutton skulle han få ut dem ur staden om vaktstyrkan vägrade acceptera hans auktoritet? 

”Visst. Fortsätt intala dig själv det”, sade kvinnan. 

Matteus bet ihop, försökte sträcka på sig och samla ihop sin värdighet igen. Du kan göra det här, tänkte han, du har väntat i fyrtio år på den här stunden!

”Jag lovar att beskydda dig, du är-”, började han men de inövade orden försvann i blixtrande ljus och dånande åska, följt av ett skyfall när himlen öppnade sig och dränkte dem båda inom sekunder.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *