Stormbringaren – del 4

Matteus stod fastfrusen med grå lockar nu klistrade mot pannan. Vattnet droppade ned i ögonen. Kvinnans blick var mördande kall, men hon stod lika stilla och bara väntade på vad han hade att säga. Han insåg själv vilken tarvlig syn han utgjorde. En böjd gammal man, degraderad, förnedrad. Hur skulle han kunna skydda någon?

Regnet fortsatte att forsa ner omkring dem. Ännu en blixt lyste upp himlen och dånet ekade ut över viken. En katt rusade fram mellan hans ben. Den plötsliga rörelsen fick honom att tappa medaljongen ned i den allt djupare leran.

“Vid gudarnas alla röv-…” Han sjönk ned på huk, så gott det nu gick, och tog upp medaljongen. Han försökte få bort leran, men smetade mest bara ut den. Han kände hur halsen började knyta sig. Allt är över. Det är lika bra att jag ger upp och överlämnar mig själv…

Han stannade upp i tankarna när en smal hand sträcktes fram mot honom. Han tittade upp och spärrade upp ögonen i lika delar förvåning som vördnad. Kvinnan tornade upp sig över honom samtidigt som blixtar for över himlen, ut åt sidorna likt vingar från kvinnans rygg. Det är hon!

“Tänker du sitta där hela dagen?” Kvinnan höjde irriterat på ögonbrynen, men fortsatte att hålla fram handen. Matteus fattade den och förvånades igen över hur enkelt hon drog upp honom på fötter. “Kom. Det är inte långt kvar.”

Kvinnan började gå, nu i det lugnare tempot men ivrig att komma bort från regnet. Matteus tvekade en stund, såg ned på sin medaljong och sedan upp mot himlen. “Jag hoppas ni vet vad ni gör…”

Efter några minuters promenad stannade kvinnan vid ett enkelt trähus, snudd på ett skjul. Skorstenen lutade och ett av fönstren var täckt av brädor. Hon såg sig omkring innan hon höjde handen och knackade på dörren.

Inget svar. “Är du säker på att det är någon hemma?”

Kvinnan svarade bara med en bister blick och stod tålmodigt kvar. Ytterligare några minuter gick men sedan öppnades dörren på glänt och ett gammalt ansikte kikade fram i springan, upplyst av en liten ljusstump.

“Förlåt. Jag hade ingen annanstans att gå.” Den gamla försvann från dörren, men lämnade den öppen. Kvinnan tvekade.

“Nå, kom in då!” hördes inifrån och kvinnan klev snabbt in med Matteus tätt efter. Hon stängde dörren efter honom och reglade den innan hon vände sig mot den gamla.

“Förlåt mig, Agnes. Jag vet att det här försätter dig i-”

“Åh, tyst med dig! Jag visste att du skulle komma undan på något sätt. Varför tror du att jag stannade hemma?” Agnes vände sig mot den lilla brasan i den öppna spisen. “Teet är redan färdigt. Men jag hade inte riktigt räknat med att du skulle ha med dig någon.”

Matteus ryckte till. “Ursäkta, mitt namn är Matteus och jag är-”

“Kunglig sökare.”

Både kvinnan och Matteus ryckte till den här gången.

“Åh, se inte så förvånade ut! Bara för att jag är gammal är jag inte dum.” Ett brett leende spred sig i det rynkiga ansiktet. Agnes tog av den lilla kitteln från elden och hasade sig fram till det rangliga bordet där två koppar stod framme. Den ena saknade sitt öra. “Jag har undrat när du skulle komma hit. Iris har trots allt visat tecken i många år nu.”

“Vad!?” utbrast Matteus och kvinnan, Iris, i mun på varandra.

“Men jag borde inte förvänta mig så mycket av vår hertig. Jag tror nog inte ens vakterna förde vidare mitt meddelande. Här.” Agnes räckte fram en kopp åt Matteus och en åt Iris. “Ni kan hänga era kläder vid elden, men jag gissar att ni inte kan stanna så länge. Drick nu så ni blir varma!”

Matteus uppfattade knappt att han höll koppen i sina händer. Han kunde bara stirra på den gamla damen. Hon nådde honom knappt till bröstet. Ansiktet och händerna visade tydliga tecken på ett liv på havet. Kläderna var slitna men håret var prydligt flätat i en ring runt huvudet. Det var dock hennes ögon som drog blicken till sig. Stora, klara och bottenlösa. Han skulle inte vara förvånad om hon hade varit en av de lärda, för länge sedan.

“Agnes, vad är det du pratar om? Vadå för tecken?” Iris gick fram till bordet där Agnes slagit sig ner, fortfarande muntert leende.

“Från profetian såklart.” Hon sade det så lugnt, så obrytt, men Matteus såg hur den lilla färg som fanns i Iris ansikte försvann och skyndade sig fram när hon verkade tappa balansen. Men Iris sjönk bara ned på en av pallarna vid bordet och gav honom inte ens en blick.

“Profetian…”, sade hon svagt.

“Ja, Matteus här måste ju också ha märkt det om han nu stoppade avrättningen.” Agnes tog tekoppen ur Iris händer och smuttade på den varma vätskan. “Eller?”

Matteus nickade. “Ja, jo, det stämmer. Jag… stoppade den dock inte. Inte som…”

Agnes nickade långsamt. “Jag förstår. En fritagning. Mycket bra, mycket bra.”

“Bra vet jag inte…”

“Alla hjältehistorier kräver dramatik.” Agnes blinkade mot honom och tog ännu en klunk te. “Men det gör givetvis er resa vidare något svårare. Vilken tur att Sjöormen lade till tidigare idag.”

“Vad!?” Iris kom hastigt upp på fötter och stirrade med vilda ögon på Agnes.

Agnes skrattade till. “Hören I alla, i åskans dån, skall Hjälten resa sig ur havet. Eld i hand, I skall se Hjälten bringa gryningen. Den Onde darra i sin boning, ty Hjälten mörkret skall fördriva ridande stormens rygg… Väldigt passande, tycker du inte?”

Iris bara stirrade på henne, som om den gamla blivit galen. Matteus öppnade munnen för att säga något men Iris tystade honom med en isande blick. “Nej.”

“Det här är inte riktigt något en kan säga nej till, Iris.” Agnes smuttade än en gång på teet.

“Nej. Nej och åter nej! Hör ni inte hur ni själva låter? Profetian är en myt! En saga för barn som inte förstår bättre!”

Matteus tittade på Agnes. Hon mötte hans blick, fortfarande med en road glimt i ögonen. Hon höjde på ögonbrynen. Tydligen var det hans tur nu.

“Jag… Jag förstår att det känns… underligt, men jag har letat efter den utvalde länge och jag har aldrig känt mig mer säker än-”

“Vad hände i Stackby?” Iris vände sig helt mot honom.

“Vad?”

“Vad hände i Stackby? Varför blev du degraderad?” Hon gick fram mot honom, lutade sig framåt och stirrade honom stint i ögonen. Hon var tillräckligt nära för att han skulle kunna känna värmen från hennes hud.

“Jag… jag… hade fel.”

“Och vad hände då?”

Matteus sänkte huvudet, försökte stänga ute minnena av rök, blod, livlösa ögon…

“Vad, Matteus?” Hon petade honom i bröstet. Hårt. “Vad hände?”

“De… De…”

“Svara mig!” Hon puttade honom. Han föll bakåt, tappade taget om tekoppen som flög i en båge genom luften och landade med ett kras. Luften gick ur honom när han slog i marken och en stöt gick från bakhuvudet genom hela kroppen.

“Iris!” Agnes stora ögon blev ännu större.

Iris ställde sig över honom, stirrade ner på honom. Underläppen darrade. Hela hon darrade. “Jag är ingen hjälte!”

Rummet blev tyst. Iris bröt inte sin blick, inte ens när tårar började rinna nerför hennes kinder. Matteus kunde inte låta bli att skämmas. Vad har jag gjort?

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *