Stormbringaren – del 5

Utdrag ur novellen.

Hans huvud dunkade. Orden fastnade i halsen. Något blött och kallt föll på hans hand. I Iris mörka, skinande ögon såg han ilska och förvirring. Hat och rädsla. Hennes hittills bistra ansiktsdrag var som en mask som höll på att falla sönder. Under den skymtade Matteus en reflektion av alla sina tvivel. Det är ditt jobb att ta hand om henne, att leda henne rätt. Säg någonting! Men det var Agnes som bröt tystnaden. 

”Iris”, sade hon igen, mjukare den här gången men fortfarande bestämt, förebrående. Hon reste sig långsamt från bordet och motade bort den unga kvinnan från Matteus. Iris drog sig undan från dem, drog sig skälvande tillbaka till ett av hörnen av rummet. Agnes rörelser var långsamma när hon böjde sig ner för att hjälpa Matteus upp men hennes grepp var starkt och stabilt. Han kom sakta på fötter. Kroppen ömmade. 

”Du kan reglerna”, sade Agnes. Det var tydligt att det inte var riktat till honom. Den gamla kvinnan vankade tillbaka till bordet och gestikulerade mot en pall. Någonting krasade under fötterna när Matteus rörde på sig. 

”Vi slåss inte mot varandra”, sade Iris lågt. Tårar rann fortfarande nedför hennes kinder. Hon torkade bort dem med ärmen av sin stulna tröja. Den var för stor för henne. ”Men han är inte en av oss.” 

”Han är den bästa bundsförvant du kan få”, sade Agnes. 

Matteus satte sig ner på den rangliga pallen. Han kände sig inte som en bra bundsförvant. Han kände sig gammal, otillräcklig. Nytt te ställdes framför honom. Han tyckte koppen såg ut som en kruka.

”Jag är ingen hjälte”, repeterade Iris. ”Och jag är inte ett barn ni kan lura med fina sagor.” 

Agnes skakade sorgset på huvudet, gav Matteus en uppfordrande blick över kanten på tekoppen. Iris fortsatte att blänga på dem. Även i det relativa dunklet inne i skjulet kunde han se att hennes käkmuskler var nära på krampaktigt spända, hennes mun en hopbiten, bestämd linje. Vad kunde han säga för att övertala henne? Var det ens möjligt? Det handlar inte om det for genom hans huvud. Du kan inte övertala någon att vara en hjälte, din gamle tok. De behöver känna det inom sig. Tro på sig själva

”Varför blev du skickad till galgen?” frågade han till sist. 

Iris rynkade pannan. Hennes ögon var fortfarande blanka även om tårarna hade slutat rinna.

”De läste upp anklagelserna”, sade hon kort. ”Du var där.” 

”Jag vet”, sade Matteus så milt han kunde. Han hade tappat papper och skrivdon i tumulten, men han kom ihåg orden. ”Jag skulle hellre höra det från dig.” 

Iris svarade inte. 

”Stöld, våld och ryktesspridning”, sade Matteus eftertänksamt. Han fångade Agnes blick. Den var skarp men han tyckte sig se en glimt av förståelse. ”Du har rätt, det låter inte särskilt hjältemodigt”. 

”Ack, ack, ack”, sade Agnes med ett besviket ansiktsuttryck och tog ett teatraliskt tungt andetag, för ljudligt för att det skulle vara naturligt. Matteus kände sig marginellt bättre till mods och höll tillbaka ett litet leende. Det verkade som att den gamla kvinnan förstod vad han försökte göra! Han tog en klunk te för att stilla sina nerver. Det var varmt och förvånansvärt välsmakande. Han drack långsamt och försökte att inte låta några känslor synas medan han väntade. Det kändes som timmar innan Iris svarade. 

”Det är inte som det låter”, sade hon defensivt. 

Matteus hjärta tog ett hoppfullt skutt. ”Inte?” 

”Det är inte stöld om sakerna egentligen borde ha tillhört folket.” 

Matteus skakade på huvudet. ”Enligt lagen-” 

”Då är lagen fel!” sade Iris argt. ”Folk nära nog dog för att de inte hade råd med mat!” 

”Och du tyckte att våld var lösningen? Det låter inte heller-” 

”Hertigens vakter tar varje tillfälle de kan att demonstrera sin styrka. Det enda jag gjorde var att skydda de som verkligen behövde det.” Hon sa styrka med så mycket avsky i rösten att det inte fanns några tvivel om vad det rörde sig om.   

”Okej”, sade Matteus. ”Men illvilliga rykten? Nog borde du veta bättre än att-”

”Jag sa sanningen”, avbröt Iris, vilket var tur för Matteus hade inte varit helt säker på hur han skulle ha fortsatt. 

Han blåste på sitt te, försökte att inte visa hur nöjd han var. ”Du sa sanningen, fastän du visste att det kunde innebära döden?” 

”Ooh!” sade Agnes. 

Iris la irriterat armarna i kors. ”Ja.”

”Och du tycker inte att det låter hjältemodigt?” 

”Jag-”, började Iris men avbröt sig tvärt och blängde på Matteus. Han försökte sig på ett milt leende och nickade åt henne att fortsätta. 

”Jag är ingen hjälte”, sade hon igen. Men hon lät inte lika säker den här gången, hennes blick flackade, landade på den gamla damen mitt emot Matteus. ”Du sa aldrig något.”

Agnes skrockade. ”Såklart inte. Du var vild nog som det var. Och ett barn som får höra att det är en hjälte lever sällan upp till titeln.”

”I alla historier du och Eir  berättade så var den utvalde aldrig som jag.” 

”Jag tyckte att det var bäst att vara försiktig efter att jag såg de första tecknen. Jag ville inte råka påverka dig för mycket. Och Eir ville alltid vara hjälten själv.” 

Iris fnös. ”Verkligen?”

Agnes nickade allvarligt. ”Hen har alltid velat hjälpa, precis som du. Och det är allt tur för dig-”

”Hen har ett udda sätt att visa det på”, sade Iris avfärdande. 

Matteus började känna att han hade förlorat kontrollen över konversationen. Han satte ner koppen.

”Iris”, avbröt han, allvarligt och högtidligt. Det var nu eller aldrig; stunden han hade väntat på, hade drömt om ända sedan han var en ung skolpojke. Ställ inte till det nu! 

”Du behöver inte tro på profetian. Gudarna vet att den är svårtolkade i bästa fall och stundom rent ut sagt obegriplig. Men jag-” Han avbröt sig, hur skulle han få fram det här på bästa sätt? Var ödmjuk. Han harklade sig, svalde sin stolthet. ”Jag har gjort flera misstag genom åren, och jag gjorde inte det bästa ifrån mig tidigare idag. Långt ifrån. Jag har ställt till det ordentligt för oss båda men jag hoppas ändå att du är villig att göra resan härifrån tillsammans. Låt mig berätta om profetian. Förklara det jag vet. Förklara varför jag tror att du är hjälten det talas om. En chans att berätta, det är allt jag ber om.”

En evighet tycktes passera innan Iris svarade. Hon hade fortfarande armarna i kors. 

”Sjöormen?” sade hon till Agnes i frågande ton och med ögon fulla av tvivel. 

Den gamla kvinnan höll Iris blick och böjde på nacken i en jakande gest. Iris vände sig till sist tillbaka till Matteus. 

”Tio dagar till Ytterhamn”, sade hon, ”det är allt du får.” 

Det var allt han behövde.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *